Hittade några banan-bilder på the feathered bananas. En från Lund och en från Helsingborg. Idén till den befjädrade bananen uppkom efter ett skämt i Berlin.

Känns fint och så vidare att senast jag uppdaterade bloggen var i mars. Hmm...
Dags att börja blogga igen kanske.
Få ut lite tankar och känslor.
Köpa en ny kamera, så jag kan sätta igång att fota en massa igen (då jag hinner vill säga.)

Hoppas ni ej har glömt bort min blogg :D
Ny design också, kanske?

Kramar!

Har inte haft något att skriva ;P
Så därav ingen uppdatering i bloggen.
Och nu har vi precis gjort en urtråkig uppgift i Branch och produktkunskapsboken. Tråkigt.
Ett fint blogginlägg senare har jag knappt meddelat något nytt till er läsare, haha.

En månad sen jag uppdaterade senast. Jag vet inte varför jag inte skriver längre. Kanske för att jag inte känner mig bekväm med bloggen längre. Och jag vill vara bekväm med att skriva om mina känslor och så vidare. Kanske en ny blogg kan få mig att känna mig bekvämare... Hmm...

Underbar helg. Fina människor. Många skratt. Ytterligare ett minne att lägga i högen av oförglömliga minnen. Känns fint. Fler klipp kommer upp, när jag och youtube orkar sammarbeta igen. Tills dess får ni njuta av detta härliga klipp på Ola.

Härnäst väntar "jobbet" på onsdag. Håller alla tummarna för att jag ska hinna med tåget hem och så, då blir jag glad.

Tre veckor sedan jag senast uppdaterade den här bloggen, känns väl inget vidare, eller något. Vill kunna skriva lika öppet fortfarande, men något stoppar mig. I alla fall, let´s give it a try! :D

Ibland känns det värt att kämpa emot ångesten, ibland känns det inte värt alls. Just nu känns det inte värt alls, det känns inte värt att kämpa alls just nu. Kanske bättre om jag sover, eller något, jag vet inte. Jag vet ingenting just nu, känns det som.

Over and out, astronaut!

 

Tittar på Tack för musiken med Ola. Det känns fint. Fast det gör ont, men vad ska man göra. Det är finare än vad det gör ont, och det är väl bra, antar jag.
(dagens bildskörd är det btw)

Hamburg 2/9-2011



Berlin 3/9-2011

Känns som att jag distanserar mig och bygger murar runt mig. Jag vill liksom inte inse att det är sant, att det är sant. Jag är rädd att det kommer göra mer ont än jag klarar av.

Detta kan vara den finaste bilden jag någonsin tagit på Olis.
(Kalmar 11-07-23)

Tack för musiken imorgon. Längtar och saknar. Det ska bli kul, fint, skojigt och underbart att se det igen. Undra vad de har klippt bort, vad av allt det roliga som är med, hur mycket man kommer synas i tv. För min del kan det gärna bli imorgon vid halv nio på kvällen, typ nu?

När jag ser att siffrorna på vågen är högre än igår vill jag bara kasta vågen i väggen och krossa den. Jag vill sjunka ihop i en gråtande hög på golvet. Jag vill gråta ut all ångest. Jag vill bara försvinna. Men jag kan inte göra något av det, för då skulle mina föräldrar upptäcka mig. Jag måste hålla det hemligt för de. Jag måste, fast det gör så ont, så ont.

Jag skjuter hela tiden upp saker. Jag kommer aldrig till den dagen då jag ska svälta mig. Jag äter och tänker att imorgon ska jag sluta äta, imorgon ska jag svälta mig. Kan inte den dagen bara komma? Jag vet varför. Jag är för svag för att kunna svälta. Jag borde lyssna på Ana så att hon kan ge mig styrka så jag klarar av att svälta mig.